2011-09-13
Hallå i regnet!
Verkligheten har kommit i kapp mig. Nu är det bara en vecka och en dag innan jag åker till landet där det bara regnar. Tur är ju att jag har fått öva mig på hur det är att vakna upp till regnets smatter mot rutorna varje morgon eftersom det här hemma regnat iprincip varje dag senaste två veckorna. Superkul! Men faktiskt har dagarna gått ändå och jag har inte ingått nån depression heller. Det ser ljust ut.
Det är så många tankar som går igenom mitt huvud just nu.. För ca ett halvår sedan fick jag beskedet att jag skulle åka till England denna termin. Överlycklig var min känsla då. Men jag har hela tiden haft det så långt framför mig, först ett halvår, sen månader och till slut blev det veckor. Nu är det bara EN VECKA kvar och paniken börjar sprida sig. Jag vill ju fortfarande åka mest av allt i hela världen. Fast verkligheten är här och jag är rädd för att jag inte kommer klara det här, att jag inte kommer förstå skolan, inte hitta några vänner, inte trivas ett dugg. Samtidigt tänker jag att det är bra att vara nervös, det gör mig bara lite mer taggad.
Nu ska jag ta vara på de sista dagarna här hemma i Skellefteå och hinna umgås med familj och vänner så mycket som möjligt. Imorgon ska jag påbörja packningen, jag ser inte fram emot det för jag har insett att jag inte kommer få med mig allt jag vill!
Jag vet att hem alltid finns, men just nu vill jag stanna här!
Fast ändå inte.
Ja, ni förstår hur tankarna går..
På återseende.
Puss & Kram
Verkligheten har kommit i kapp mig. Nu är det bara en vecka och en dag innan jag åker till landet där det bara regnar. Tur är ju att jag har fått öva mig på hur det är att vakna upp till regnets smatter mot rutorna varje morgon eftersom det här hemma regnat iprincip varje dag senaste två veckorna. Superkul! Men faktiskt har dagarna gått ändå och jag har inte ingått nån depression heller. Det ser ljust ut.
Det är så många tankar som går igenom mitt huvud just nu.. För ca ett halvår sedan fick jag beskedet att jag skulle åka till England denna termin. Överlycklig var min känsla då. Men jag har hela tiden haft det så långt framför mig, först ett halvår, sen månader och till slut blev det veckor. Nu är det bara EN VECKA kvar och paniken börjar sprida sig. Jag vill ju fortfarande åka mest av allt i hela världen. Fast verkligheten är här och jag är rädd för att jag inte kommer klara det här, att jag inte kommer förstå skolan, inte hitta några vänner, inte trivas ett dugg. Samtidigt tänker jag att det är bra att vara nervös, det gör mig bara lite mer taggad.
Nu ska jag ta vara på de sista dagarna här hemma i Skellefteå och hinna umgås med familj och vänner så mycket som möjligt. Imorgon ska jag påbörja packningen, jag ser inte fram emot det för jag har insett att jag inte kommer få med mig allt jag vill!
Jag vet att hem alltid finns, men just nu vill jag stanna här!
Fast ändå inte.
Ja, ni förstår hur tankarna går..
På återseende.
Puss & Kram
Kommentarer
Trackback
